Epstein-Barr viruset är borta

Idag fick vi besked om att Bruno inte har EBV-viruset, längre. Han har bara antikroppar mot viruset och det har nästan alla människor, enligt medicinläkaren. Så här i efterhand var det nog inte så farligt att ha det här viruset, men jag tyckte ändå att det var onödigt att Bruno skulle belastas med ett virus.

Det andra blodprovet för EBV-viruset tog Bruno den 17 december och vid det laget hade Bruno tagit dunderkuren med eteriska oljor i 12 dagar. (se inlägg från 5 dec) Det betyder alltså att oljorna fick viruset att försvinna!!! Vid jul kom sedan Bertils blandning som också skulle ta bort viruset. Så då tog han blandningen fast han inte hade kvar något virus, men det visste vi ju inte då. Det är underbart, ännu ett exempel på en läkning på naturlig väg.

Jag tänker ofta på vad Gary Young har sagt:

"Let's fight it with what God gave us"

Det behöver inte vara svårt eller komplicerat. Det är det enkla naturliga okomplicerade som finns runt om oss, livsenergin, och visdomen inom oss som är nyckeln till läkning och helande.

Ledbandet som gick av
Nu vill jag uppdatera er, kära läsare, om mitt fotmirakel som ägde rum i slutet av december. Ett ledband gick av i min högra fotled. Dagen det hände hade jag en mycket stark värk som strålade ända upp till knät. Efter flera timmars Reiki + eteriska oljor var så gott som all smärta borta dagen därpå. Nu har det gått 2 veckor sedan det hände och ibland känner jag hur det isar till inne i fotleden. Jag riktigt känner hur något håller på att "jobba" där inne. Jag känner hur ledbandet repareras. jag kan inte beskriva det bättre men ledbandet läker sig själv. Och det fantastiska är att jag bara hade ont i foten dagen det hände, inte därefter.

Miraklet Bruno
I eftermiddags kom en blixt från himlen och det var "Bruno är frisk, han är fri från tumören, det är sant, jag drömmer inte" Jag kände mig så glad och lättad och kunde vila i detta en stund. Jag kan inte minnas en stund eller ens sekund då jag känt så, utan jag har nästan ständigt en oro eller en instinkt av att kämpa, även om den är betydligt mindre nu än för 1 - 1½ år sedan. Det var bara så skönt att få ha den känslan en stund. Jag tror att den här sköna känslan kommer att återkomma och att det en dag blir en normalt tillstånd för mig. Men jag får nästan stanna upp ibland för att förstå att Bruno blivit fri från en sk "obotlig" hjärntumör. Det är fantastiskt.