Tillbaka till vardagen igen

Nu är vi hemma igen från vår skidresa i franska Alperna. Vi hade sådär tur med vädret. Snöfall och dimma nästan varje dag, vilket gjorde att det var svårt att se var man kunde åka. En dag var hela skidsystemet stängt pga storm. Sista dagen hade vi en klarblå himmel med underbar sol men iskallt. Vi har haft lyxen att få åka i orörd pudersnö nästan varje morgon. Men efter 8 dagar i backarna var vi alla nöjda och färdiga med skidåkningen för den här gången.

Familjebild från Morzine Från vänster: Manuela, Roxane, jag, Melissa och Bruno



Manuela och Bruno i liften, det var kallt

Baguettelunch i backen

I byn Les Gets på kvällen

Om man jämför Brunos skidåkning det här året med förra året, så tog han det lugnare och ville inte åka så snabbt som han gjorde förra året. Det är ju rätt konstigt kan man tycka eftersom förra året hade han kvar tumören (fast den var på väg ner) och i år är den ju borta. Jag tror att det är strålningen som påverkar Bruno nu. Det är sviterna efter strålningen som börjar märkas. Det friska cellerna som strålades i feb/mars 2007 börjar dela sig nu och det är så vi märker att han har effekter av strålningen. Så då tänker jag att om det tar ca 1,5-2 år för cellerna att dela sig så kanske det tar lika lång tid för dessa skadade celler att dela sig igen, men de nu strävar efter att bli friska och perfekta celler. Jag hoppas att de skadade cellerna är återställda och friska om 2 år.

Svarta fläckar på höger öga tillbaka
De svarta fläckar som kommit då och då på Brunos högra öga sedan oktober 2008 visade sig igen efter några skiddagar. Detta bidrog förstås till att han fick ta det lugnare med skidåkningen. I måndags, alltså igår hade Bruno ett läkarbesök på Mölndals sjukhus för att fotografera ögat. De tidigare läkarbesöken på Kungsbacka sjukhus har inte lett till något och därför bad vi att få komma till Mölndals sjukhus. Läkaren i Mölndal sa att antingen beror fläckarna på diabetes eller strålningen. Troligtvis är det pga strålningen och inom kort kommer vi att få besked om vad fläckarna beror på. Om det är pga strålningen kommer han att föreslå en laserbehandling som i såfall ska stoppa blödningarna som orsakar de svarta fläckarna som Bruno ser. Jag känner direkt en skepsis mot laser, jag tror att det kommer bara att "täppa" till kärlen och "stoppa flödet". Vem vet vad laserbehandlingar ger för biverkningar på lång sikt. Vad jag vet är laserbehandling en relativt ny behandlingsmetod. Innan vi tar något beslut om en eventuell laserbehandling måste vi få en grundlig information om hur laserbehandlingen verkar och få all information vi kan få.


In the meantime
har jag sagt till Bruno att han måste göra ögonyoga. Vi var inne på detta spår i höstas då de svarta fläckarna kom första gången. Bruno gjorde då ögonyoga några gånger och sedan rann det ut i sanden... Nu är vi där igen, det måste komma från Bruno själv. Han måste själv göra sin ögonyoga och göra det regelbundet. Det är viktigt att han gör det några minuter 2-3 gånger om dagen, ju oftare desto bättre. Det jobbiga är att han slutar om jag inte påminner honom och han gör det bara ca 1 minut, om han gör det. Det räcker inte. Det är inte det att han inte vill, men han "orkar" inte göra det eller "glömmer" det, eller tycker att det inte är tillräckligt viktigt. Fram tills nu är det jag som sagt vad han ska göra, vilka behandlingar han ska göra, det är jag som påminnt honom óm att han måste dricka ordentligt med vatten, jag kollar att han äter nyttigt etc. etc. Jag har gjort det av kärlek blandat med rädsla för att om jag inte gjorde det betydde det för mig att jag lät honom dö. Nu när vi vet att tumören är borta och börjar få en viss distans till det svåra som varit är det dags att se framåt och då är det viktigt att Bruno tar större ansvar själv. Det är inte bra om jag fortsätter kontrollera i fall han dricker tillräckligt med vatten, tar sina kostttillskott, äter nyttigt, rör på sig, mediterar, tackar, säger affirmationer etc. Det här måste komma från honom själv, det är inte bra om han bara gör det för min skull, utan han måste göra det för sin egen skull.

Livet är fullt av överaskningar

När man minst anar det....

Vi trodde inte att det var sant - en gris mitt i skidbacken

Jodå, titta en gris!

I nästa inlägg ska jag berätta om snöflingorna vi såg i Les Gets, Morzine och Avoriaz.