Det känns så svårt

Idag känns det sådär. Bruno var väldigt trött på förmiddagen och ville bara vila i sängen och han nickade till ibland. Han är väldigt trött. Jag hoppas att förklaringen beror på att han återhämtar sig efter permissionen i torsdags eftermiddag. Då körde vi hem Bruno och han var här till 19-tiden. Först tittade vi på TV några timmar, för han hade inte lust att gå ut i trädgården eller att gå på en liten promenad. Sedan när vi skulle äta bad jag honom skära till ananasen, vilket alltid varit Brunos favoritgöra och det gjorde han precis som vanligt och slutresultatet blev lika fint som alltid. Därefter skar han också upp tårtan som vi köpt för att uppvakta Brunos mamma som fyllde år dagen innan. Vi sjöng för henne och det gjorde Bruno också. På kvällen körde sedan Brunos föräldrar tillbaka Bruno till sjukhuset och han hade verkat glad att komma tillbaka.

Igår, fredag, då det var rätt dåligt väder tog Brunos föräldrar med honom på en biltur i Kungsbacka. Det var full aktivitet med alla studenter på gatorna och i tutande bilar. Han hade varit road av detta och verkade nöjd i slutet av dagen. Så kanske därför var han så trött idag.

Han får fortfarande en hög dos kortison och jag vet inte vad jag ska säga. Hög dos är ju inte bra, men just nu har läkaren bedömt att det är på 10 + 8 som han ska ligga.

Bruno får Probiotika, Aloeread, Linfröolja, NingXia Red juice och Basica (ett Ph-pulver med olika mineraler för att hålla Ph-värdet nere) och han har precis avslutat en kur med Inner Defence-kapslar från Young Living.

Jag har en spegel på väggen mitt framför datorn och när jag ser mig i spegeln ser jag verkligen ut som ett vrak. Det är ingen vacker syn, mina ögon är rödgråtna och det ser ut som jag åldrats minst 10 år.

Hur ska det här sluta? Jag tycker att han varit ändå rätt stabil den senaste veckan och det får man ju tolka som positivt. Men att se honom så trött idag var tungt. Han är nu också rejält uppsvullen av kortisonet. Jag gav honom som vanligt en fotmassage och Manuela låg bredvid honom i sängen och gosade med honom och han gav henne flera ömma pussar och smekningar. Det var så fint men gjorde samtidigt så ont. Jag blev så ledsen. Barnen behöver sin pappa. Dom förtjänar att få ha sin pappa och Bruno förtjänar att få leva ett friskt helt liv.

Jag undrar hur mycket mitt ego och rädsla finns med i detta. Jag vet att ju mer rädsla jag har för att bli ensam och övergiven desto mer drar jag till mig det. Jag försöker tänka på vad som är bäst för Bruno. Så därför är min bön nu

Gode Gud, låt Bruno bli frisk och hel. Låt Bruno få leva sitt liv fullt ut.

I en av Deepak Chopras böcker kan man läsa om lagen om oberoende

"I oberoende ligger ovisshetens visdom... i ovisshetens visdom ligger friheten från vårt förflutna, från det kända, som är fängelset byggt av våra gamla vanor.

Och i vår vilja att stiga in idet okända, fältet för alla möjligheter, överlämnar vi oss själva till det kreativa sinne som sätter upp orkestern till universums dans."

Manuela kom precis hem nu med svärföräldrarna och Bruno hade varit piggare på eftermiddagen. Det var skönt att höra.