Ja, nu är det över en vecka som gått sedan Bruno fick sitt anfall och är på Kungsbacka sjukhus. Jag vet inte om han är bättre eller sämre, det är svårt att säga. Snarare är det oförändrat eller sämre. Nu är antibiotikakuren slut och urinvägsinfektionen är borta. Medicinen mot svamp i munnen är också färdig, fast han har fortfarande en vit beläggning längst in på tungan, så svampen är inte borta. Bruno säger ingenting, precis som tidigare men han svarar när jag frågar honom något. Ibland kommer han med helt "fel" svar så något gör att han inte alltid kopplar rätt i hjärnan. Han känner fortfarande inte när han måste kissa. Och han fortsätter att klappa rytmiskt med händerna mot sina lår eller något annat. Det är väl ett sätt för honom att få uttryck. När jag är med Bruno pussar jag honom mycket och håller hans hand eller ben och säger att jag älskar honom- och då säger han att han älskar mig.

För några dagar sedan bestämde jag mig för att inte gå till Bruno igår, tisdag. Jag behövde en dag utanför sjukhuset. Jag har varit där varje dag i 6-7 timmar. Tiden går fort, men när jag går därifrån på eftermiddagen/kvällen är jag helt slut. Och det är då jag måste handla och hitta på vad vi ska äta på kvällen och kanske köra någon utav flickorna till träningen. Vi är alla väldigt trötta nu. Våra två äldsta döttrar och jag har nästan ständigt en värkande klump i magen. Jag tycker inte att våra barn ska behöva ha det. Dom har rätt att få vara barn och känna sig trygga. Just nu blir dom inte speciellt omhändertagna av mig och jag själv är så slut och stressad att jag ibland blir alldeles yr när jag står på benen.

Svärföräldrarna kommer idag
I natt kunde jag inte sova och mina tankar var fruktansvärda, jag ville inte ha så mörka tankar men jag kunde inte hjälpa det. Jag ringde nattpersonalen och dom sa att Bruno sov och att allt var "som vanligt". Efter det kunde jag ändå inte sova. Nu ska jag grejja lite här hemma och duscha och sedan åka in till Bruno. På eftermiddagen kommer Brunos föräldrar. Dom ska komma direkt från flygplatsen till sjukhuset. Dom stannar här i 2 veckor. Det känns skönt att dom kommer, det kommer att kännas bra att det finns någon annan i huset. Det blir också en avlastning för mig. Jag är tacksam för att dom kommer.

Läget är allvarligt med Bruno. Han är rätt "borta". Jag måste sluta pressa honom med mina frågor som " du tänker väl bli frisk?" etc. Det är väldigt egoistiskt av mig att ställa sådana frågor. Jag pratade med ett Medium i måndags och hon sa att hon fick inga indikationer på att Bruno kommer att klara det här. Nu är mitt hopp Marie, den schamanska healern, som hjälper Bruno och Bertil. Han har semester nu och vet inte om att Bruno blivit sämre och är inlagd. Bertil är tillbaka på måndag i nästa vecka.

Gode Gud hjälp Bruno att bli frisk och hel. Ge Bruno den styrka och kraft han behöver för att bli fri från sin sjukdom. Låt Bruno bli en frisk och hel.