En hjärntumör och den är elakartad

Torsdag 14 december 2006 efter att barnen kommit iväg till skolan körde jag ner till Varbergs sjukhus. Jag sökte upp Bruno och fann honom liggandes i ett rum med 3 andra patienter. Han hade sovit rätt bra under natten men såg trött ut. Han sa att det "var någonting" på röntgenbilderna. Det jag fick höra var så otroligt, vaddå "någonting"???? Jag förstod ingenting, men kände direkt att det inte var bra. Jag gick ut och pratade med en sköterska för att få ett förtydligande och hon tittade på mig allvarligt och såg samtidigt ledsen ut och berättade att man på datormonografin sett att det fanns någonting i hjärnan och för att kunna se mer exakt skulle Bruno få en magnetröntgen under dagen och få mer exakta besked av en neurolog. Det var så ofattbart och obegripligt att jag inte kunde få in det. Det kändes som om golvet under mig försvann, jag hade ingen fast mark under mina fötter, det fanns ingenting.

Jag undrade ifall dom inte misstagit sig. Jag minns inte så mycket men jag grät så mycket att jag inte kunde gå tillbaka in till Bruno. Jag stod ute i korridoren och försökte ta mig samman, jag måste ju in till Bruno men jag kunde inte hålla tillbaka tårarna. Det var så ofattbart att det kunde bara inte vara sant. Dom måste sett fel på röntgenbilderna, men jag förstod att så var det inte...

Jag vet inte hur länge jag stod i korridoren utanför Brunos rum och försökte få in det totalt ofattbara att Bruno hade något i huvudet. Där ska det inte finnas något förutom hjärnan förstås. "Tumör" snurrade runt i mitt huvud. Tänk om det var en tumör????

När jag kom tillbaka till Bruno kunde jag inte dölja min oro och rädsla men Bruno var lugn. Jag frågade Bruno vad han trodde att det var, han sa att han visste inte. Han var väldigt lugn. På eftermiddagen gick vi ner till magnetröntgen och Bruno flyttades sedan till Stroke avdelningen 4C. Jag tror det måste varit vid 15-16-tiden som vi blev visade till ett rum där vi snart skulle få träffa en läkare och få resultatet av magnetröntgen. Vi satt i rummet och höll varandra i handen, dörren slets upp och in kommer en läkare i vår egen ålder, han tuggade färdigt något som han höll på att äta. Sedan sa han "det är en tumör" och förklarade vidare att det med största sannolikhet var elakartad tumör som är obotlig och som heter Glioblastom och att det var grad 4. Jag frågade hur många grader det fanns och han sa att det fanns 4 grader och att 4 var den mest elakartade. Jag minns inte så mycket vad Bruno sa, bara att han var totalt lugn. Det var jag som hade alla känslor och visade dom. Läkaren förklarade att det fanns en behandling för hjärntumörer; det första var en operation som skulle följas av strålning och cellgifter. Jag vet inte om det var vid detta tillfälle eller senare som läkaren sa att behandlingen skulle inte ta bort tumören utan att den bara skulle fördröja återkomsten. Det var en sådan typ av tumör som alltid kommer tillbaka.

Det var svart, svart svart. Det var inte möjligt. Varför Bruno? Bruno är ju bara 40 år. Han som är så snäll, han som alltid menar väl och alltid tänker på andra framför sig själv. Nej, inte Bruno. Han förtjänar inte en obotlig hjärntumör. Han får inte dö. Vi har ju våra 3 flickor, dom behöver sin pappa. Och jag då, för mig finns bara Bruno.

NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ