Hur det började

Sommaren 06 ute med båten

Vi går tillbaka i tiden till hösten 2006. Under sommaren hade både Bruno och jag fyllt 40. Det var en underbart varm och solig sommar så vi var hemma och njöt av samvaro med vår familj, sol, bad, hus och trädgård. Som vanligt fick Bruno ofta ont i huvudet speciellt efter att han ansträngt sig för mycket. Jämfört med mig blev han lätt trött och orkade inte lika mycket. Det hade varit så sedan några år tillbaka. Vi visste att om han gjort för mycket en dag så var det migrän dagen efter. Jag sa ofta till honom att han borde träna mer och gå till gymmet eller Friskis och Svettis, äta nyttigare osv. men han tyckte han att han inte hade tid till det så därför var han rätt otränad. Ibland fick jag med honom på en joggingrunda.

Augusti -06

Efter sommaren var vi båda väldigt trötta och stressade. Vi hade fullt upp med våra jobb, barnen och deras aktiviteter och det bara rullade på. Bruno hade ibland så ont i huvudet att han inte kunde gå till jobbet. Han tog Zomig (migräntablett) och den brukade få bort det värsta. Under våren hade vi bestämt att vi skulle göra vårt livs resa till Madagaskar. Det skulle bli vår 40-års present till oss själva och barnen. Vi såg verkligen fram emot den här resan och hade tagit ett lån på 200 000. Vi var nu mitt i livet och bestämde oss för detta och ville unna oss en flera veckors drömresa + några nya möbler och en platt TV.

Roxane jag och Melissa november -06

(på fotot har jag på mig ett halsband NB (Nicole och Bruno) som jag själv designat, jag lät göra 2 halsband ett till Bruno och ett till mig. Det blev vår 13-åriga bröllopsdagspresent.)


I slutet på november åkte vi till Brunos föräldrar som bor i Paris eftersom vi skulle vara borta över julen. Det jag minns var att jag var väldigt trött och Bruno med. Vi brukar alltid ta ett par joggingrundor i Jardin du Luxembourg och den här gången orkade Bruno knappt ett varv. Jag har också en bild inom mig och det är när vi åker till flygplatsen för att ta planet hem så ville inte Bruno ta av sig mössan i bilen. Han var trött och ville ha på sig mössan. Väl hemma igen hade vi bara några veckor kvar att jobba innan Madagaskaräventyret och det gick i ett med våra 3 döttras julfester och andra aktiviteter i skolan och fritiden. Bruno hade oftare migrän nu och Zomig-tabletterna verkade mindre och mindre. Det tog allt längre tid för Bruno att bli klar på morgonen och vi kom alltid i sista minuten till skolan för att lämna av barnen.

Paris 25 nov -06

Torsdagen den 7 december 2006 skulle Bruno ta tåget till Lund för att besöka en kund. Han missade tåget - han blev helt enkelt inte klar i tid.


Måndagen den 11 december 2006 hade en utav våra döttrar julfest i skolan på kvällen, Bruno hade så ont i huvudet att han inte kunde följa med. Vi brukade alltid följa med hela familjen när det var något i skolan eller om flickorna hade match i fotboll eller handboll. Hela måndagen låg Bruno i sängen, han kom inte upp.


Tisdagen den 12 december 2006 låg Bruno i sängen hela dagen och hade så ont i huvudet att han inte kunde äta. Jag var på jobbet och mådde heller inte bra . Jag bad att få prata med min chef och sa att jag hade svårt för att koncentrera mig och kände mig väldigt stressad och berättade att min man var hemma med migrän. Min chef sa att jag skulle gå hem och vila mig ett par dagar. Jag kände att jag var nära att kollapsa - igen..... Under 2004 hade jag en kollaps och var sjukskriven i 10 mån. Jag var nu "på väg tillbaka" och jobbade heltid igen med mitt jobb som administratör men kände under hösten hur jag mådde sämre och sämre och att jag ständigt var stressad. Tankarna inom mig var "Jag måste bara hålla ut tills vi ska till Madagaskar. Då kan vi vila upp oss och sedan kommer jag säkert att se saker klarare och göra något med mitt liv som får mig i bättre balans. Det måste ske en förändring.... Det måste ske en förändring..... Det måste ske en förändring....." och visst blev det en förändring.....


Onsagen den 13 December Lucia 2006 Bruno kräkte upp frukosten som han försökt äta. Nu blev jag arg. Varför hade han inte gått till Vårdcentralen tidigare? Han hade legat i sängen i över 2 dygn och haft migrän de senaste veckorna med tätare intervaller än tidigare. Vid 10-tiden körde jag Bruno till Vårdcentralen, vi kom in till läkaren direkt eftersom han spytt ner hela toaletten. Blodprover togs och alla värden var OK. Han fick något intravenöst mot illamåendet och huvudvärken och han blev bättre. På eftermiddagen vid 16-tiden tog sköterskan bort droppet och vi skulle hem för nu mådde han ju bra. Vi hade tagit på oss ytterkläderna och innan vi lämnade rummet gav jag honom en liten plastmugg med vatten. Efter två klunkar kräkte Bruno ca 3-4 deciliter. Då bestämde läkaren att Bruno skulle bli röntgad "bara för att utesluta att det inte var en hjärntumör". Det kom en ambulans till vårdcentralen och Bruno skulle till Varbergs sjukhus. Jag grät och tyckte att han såg så trött ut när dörren till ambulansen stängdes och jag pussat Bruno hejdå. Jag ville inte lämna honom ensam, jag ville vara med honom. Jag kände redan en stor saknad efter honom. Det kändes så overkligt att han åkte iväg i ambulansen och att han inte skulle sova hemma i vår säng inatt. Nu skulle jag hem till barnen.