Lyckad Operation

14 dec 2006
Det blev totalt kaos. Totalt kaos. KAOS
Jag fick en lugnande tablett av en sköterska som rådde mig att inte köra bil hem. Jag vet inte hur det gick till men jag körde hem. Livsfarligt!!! Jag visste inte vem jag skulle ringa och besvära med att köra mig hem.


Energicirkel på mattan
Väl hemma igen berättade jag det ofattbara för barnen som då var 9, 10 och 12 år gamla. Jag minns att jag grät mycket, jag vet inte om barnen förstod hur allvarligt det var. Men dom försökte trösta mig så gott dom kunde med sina kramar och "mamma det ordnar sig" Jag bestämde mig från första stund att barnen skulle få samma information som jag fick och att dom skulle få "veta allt". Vi satte oss på golvet i Melissas rum i en cirkel och höll varandra i händerna. Var och en skulle tänka en positiv tanke om Bruno och försöka föreställa sig hur han skulle bli frisk. Vi bad alla om att vi tillsammans skulle klara det här. Hemma var allt i en enda röra, det var ostädat, halva vardagsrummet var fullt med grejjer vi skulle ha med oss till Madagaskar och det fanns inget att äta. Vad tomt huset var utan Bruno. För tomt. Det var så overkligt.

15-20 december 2006
Dom följande dagarna var helt upp och ner. Jag fick lugnande tabletter och sovtabletter på vårdcentralen. Jag ordnade att barnen fick sova hos en väninna och kollega till mig. De lugnande tabletterna hjälpte, men jag fick inte köra bil med dom. På något sätt fixade jag att jag fick skjuts till sjukhuset de första dagarna. Sömntabletterna hjälpte inte men de lugnande tabletterna hjälpte i 3-4 timmar. På dagarna var jag med Bruno på sjukhuset och barnen var också där några gånger. Måndagen den 18 december kom Brunos föräldrar och Bruno fick komma hem på permission några dagar innan han skulle opereras. Han fick kortison som fick ner svullnaden som satt runt tumören och han kände sig också bättre.


Vi försökte komma ut varje dag och ta promenader. Den 21 december åkte jag med Bruno till Sahlgrenska för inskrivning.

Operation den 22 december kl 08.00

Fredag den 22 december steg jag upp 04.30 på morgonen för att åka in till Sahlgrenska och vara med Bruno innan operationen. Jag var väldigt trött, jag hade inte sovit på flera dagar men nu var det den stora dagen. Innan jag gick in på rummet där Bruno fortfarande sov fick höra att han haft ett epileptiskt anfall några timmar tidigare. Det var tumören som tryckte på.
Jag fick följa med Bruno in i operationsrummet och träffa narkosläkaren och sköterskor och hålla Bruno i handen när han fick bedövningen och vara där tills han somnat. Sedan stod jag utanför och brast ihop igen, en underbart snäll undersköterska kom ut och tröstade mig. Jag kände att jag måste ut och få luft.

Krama ett träd - det hjälper
Jag promenerade över till Botaniska trädgården. Jag kände mig så otroligt ensam och jag var rädd. Jag försökte föreställa mig hur det gick till när man nu skulle skära upp Brunos skallben och ta ut tumören. Det var en stor operation och det fanns risk för blödning eller att något gick fel. Tänk om Bruno skulle klara operationen men bli personlighetsförändrad efter ingreppet. Det snurrade många tankar i mitt huvut och jag var rädd och kände mig så liten. Det var bara så ofattbart. Jag blev ståendes vid ett träd och kramade om det säkert över en timma. Det var min tröst och jag bad om att operationen skulle lyckas och att Bruno skulle bli frisk. Jag måste säga att jag faktiskt kände att trädet lyssnade på mig och tröstade mig för jag kände mig lugnare när jag kramade trädet. Det var skönt. Jag tog en liten sväng bland de nästintill tomma grusgångarna och vid 11:15 ringde kirurgen och berättade att operationen lyckats och att Bruno nu låg på uppvaket. På väg tillbaka ristade jag in ett hjärta i trädet som tröstat mig med Brunos och mitt namn. Några månader senare visade jag trädet för Bruno.

Jag glömmer aldrig när jag såg Brunos säng rulla in i korridoren vid lunchtid. Han hade ett stort bandage runt huvudet och när jag kände på hans bara axlar var han kall efter att ha åkt från operationsrummet i hissen och korridorerna till avdelningen. Väl inne på rummet såg jag till att han fick extra filtar på sig och höll honom i handen tills han vaknade. Det första orden jag kunde höra var "Heureusement que tu es là. Jag blev så glad, han kände igen mig och han var glad att se mig. Senare när han piggnat till ytterligare frågade jag frågor om våra flickor och han hade full koll på födelsedagar m.m, vilket lugnade mig avsevärt.

Jag blev kvar på Sahlgrenska i 4 dygn tillsammans med Bruno. Jag fick sova i ett rum på avdelningen mittemot som skulle ha julstängt. Hemifrån kom det många telefonsamtal från svärföräldrarna som skällde ut mig för att barnen var för besvärliga. Barnen grät och ville att jag skulle komma hem - det var rent kaos hemma. Det var bara för mycket. Räckte det inte med att Bruno fått en obotlig hjärntumör och att han precis blivit opererad. Jag förstår att barnen var besvärliga, men det är ju barn och jag önskar att jag fått stöd från mina svärföräldrar istället för skuldkänslor och fick höra att dom minsann skulle varit i Marocko istället för att passa ouppfostrade barn. Det var ofattbart. Jag försökte tala både svärföräldrar och barnen till rätta men kände att det är hos Bruno jag ska vara och dom fick klara sig så gott dom kunde hemma.

Det blev ingen Madagaskar resa för oss - det här blev början till en ny resa.