Det är fruktansvärt, jag vet inte vart jag ska ta vägen, jag vet inte vad jag ska göra och jag fattar fortfarande inte att Bruno inte finns mer. Det är för stort - jag fattar inte att Bruno inte finns mer. Det går inte att förstå. Och jag är totalt utmattad. Allt är bara kaos.
Varför blev det såhär? Varför?? Varför har du lämnat mig?
Jag känner mig så ensam och jag saknar dig så.
Du sa alltid att din passion och "ta raison de vivre" var jag och barnen. Varför lämnade du oss då?
Det enda som finns kvar nu är söndriga skärvor.
lördag 26 september 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
1 kommentar:
Hej Nicole! Ville bara säga att jag tänker på dig. Du har varit och är så oerhört stark. Det värmer min själ att läsa om din stora kärlek till Bruno och era flickor. Det är få förunnat att träffa sin själsfrände. Er kärlek är och förblir magisk. Och den har resulterat i tre undebara döttrar. Några ord på vägen: "Man kan inte välja när och hur man ska dö. Det enda man kan bestämma är hur man ska leva" Joan Baez. Ta väl vara på dig och era döttrar. Kramisar Lena
Skicka en kommentar