I torsdags, den 27/8 kl 21.05 lämnade Bruno oss.
Den sista tiden var mycket svår. Jag var tvungen att vila mig några dagar och fick lämna Bruno på sjukhuset. I måndags kom han hem igen och den sista kontakten jag hade med Bruno var att han log när jag sa att "nu är du hemma igen". De sista dagarna försämrades Bruno snabbt och han var "borta".
In i det sista hade jag hoppet kvar och jag har trott på mirakel. Jag får säga mig att miraklet blev att jag fått 21 underbara år med Bruno och att vi fått 3 underbara döttrar. Vi var så sammansvetsade och vi hörde verkligen ihop, vi var varandras tvillingsjäl.
Roxane, Manuela, Melissa och jag fanns vid din sida när du somnade in och vi kan ännu inte förstå att du inte finns mer. Det är så ofattbart....
Jag vet att du kämpat och att allt healingarbete har hjälpt din själ att komma till ro. Det är det enda positiva jag kan komma på nu.
Tack Bruno för att jag fick så fantastiska år med dig. Du är och var mitt allt. Jag saknar dig.
lördag 29 augusti 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
4 kommentarer:
Åh Nicole, jag tänker så oerhört mycket på dig och flickorna! Många, många kramar till er allihopa.
Tänker på er, vet vad ni går igenom...
Kram
Hej, Har inte läst bloggen på hela sommaren och det var med sorg i hjärtat jag läste om Brunos bortgång. Många varma kramar från mig och mina kollegor
Är inne i detta då vi har en anhörig som har grad 4 primär hjärntumör, opererats, strålats, cellgiftsbehandlats och dessutom fått bältros i ögat/ansiktet pga dåligt immunförsvar. 57 år.
Han vill inte veta sin diagnos, han vill ej att sambon går med in t läkarmöterna.
Jag undrar ibland, vad är bäst: att inte veta allvaret, se framåt och tro.
Alt förstå och veta förutsättningarna?
- Givetvis individuellt. Han har nu fått bältros i ögat, ansiktet, pga dåligt immunförsvar.
Det har gått 6 mån sedan det epileptiska anfallet.
Jag vet utfallet. Jobbar i vården. Vid nästa cytostatika beh. visar proverna > vita blodkroppar.
Penicillin för att förhindra lunginflammation och cytostatika.
Vad tycker du?
Skicka en kommentar